För ungefär tre veckor sedan kom hon. Våran envisa lilla flicka.
Förlossningen var ett helvete. Det hände ingenting på 9 timmar. Epiduralen tog 5 försök och en timme då jag var fullständigt skräckslagen under hela tiden, när det slutligen var dags att krysta kände jag inte värkarna, det gjorde bara nära döden ont hela tiden utan uppehåll. Det krävdes 7 drag med klocka och en person som hängde över min mage med all sin kraft för att äntligen få ut henne.
Efter 27 timmar med värkar hade hon bajsat i fostervattnet och hade lungorna fulla. Jag skrek att de skulle skynda sig iväg med henne och det kändes som en evighet innan de fick ut det gråa knytet ur rummet. Sugklockan hade orsakat en större blödning än normalt i huvudet och efter ett par timmar med apatisk blick började hon få kramper. Första gången jag såg henne ordentligt, morgonen efter, hade hon en kramp. Det var hemskt.
Men samtidigt var det en mäktig upplevelse när jag märkte att hon sökte med blicken efter min röst och lugnade sig i andning när hon hörde mig prata.
Blodprover, ryggmärgsvätskeprov, röntgen, ultraljud, slangar, mediciner och pipande apparater som mätte syrenivå, hjärtslag och andetag blev hela vår värld. Ingen bebislycka i sikte.
Det värsta var att inte veta exakt varför hon haft kramper. Till slut såg man att blödningen från sugklockan hade gått ner lite längre i huvudet och orsakade ett tryck på hjärnan, som signalerade fara till kroppen. Blödningen skulle dra sig tillbaka av sig själv och man började fasa ut medcinen.
I ca 10 dagar låg hon helt svullen och däckad av alla mediciner. Det tog flera dagar innan vi ens fick hålla henne, vilket inte var lätt med alla "tillbehör".
Äntligen vaknade hon till lite små stunder och det var härligt men nervöst att få ha henne inne på vårt rum. Det var ren och skär lycka första gången hon grät när hon var hungrig.
Mitt i allt elände var Fritz sjuk där hemma. Det dåliga samvetet och ångesten gnagde vad vi än gjorde och var vi än var. Chockartat blev vi tvugna att låta honom somna in. Det var den värsta dagen i mitt liv. Det kändes som att jag skulle gå sönder. Allt var så fel!
Nu är vi hemma, det är hemskt tomt utan min bästis som inte längre säger godnatt och ligger hos mig tills jag somnar och springer till mig och puffar igång mig så fort han hör att jag är vaken på morgonen.
Jag pussar på lillan och det tröstar lite. Men inte helt. Han fattas mig så hemskt...
Vi kämpar på med maten men hon klarar inte att äta en hel måltid på flaska än så vi har kvar sonden. Hon behöver tid att ta igen sig och kommer att orka mer när medicinen är helt borta. Den ska vi ge i ca 1,5 vecka till.
Cornelia (Corn) betyder horn på latin och det passar våran lilla fighter finfint!
