Min lilla fina är så sjuk
och jag med för den delen, men det är inget mot hur ont det gör i hjärtat att se sin skrutt må dåligt. Sjätte dagen med hög feber idag, ska till vårdcentralen imorrn igen om det inte gett sig till morgonen. Hostar och gråter, äter inte, vägrar ta hostmedicinen. Vi har gett upp, hon kämpar ju för sitt liv och är rädd så fort man kommer i närheten efteråt. Så kan det ju inte få va. Sen tror jag vi får det lite extra jobbigt för när hon bara ligger där och sover och kämpar med andningen minns man hur hjälplös man var när hon kom.
Innan vi skulle gå hem från vårdecentralen förra veckan kom läkaren in i rummet och sa "Stämmer det att hon har haft en hjärnblödning verkligen"? Då ville hon kolla mer noga och ta prover innan vi fick gå. Det kändes så overkligt, höll på att svara nej först.
