"Tytte inte om doktorn, tytte inte om dom andra heller"

Det är snart skymning. Ett vackert sken ligger över fältet där rådjuren springer. Omgivningen svischar förbi som i en film utanför bilrutan.

Ni som känner mig vet att jag sällan är tyst.

Men jag har inget att säga... Inget alls till den äldre mannen som biter på sina nagelband och kör oss akut i ambulans på motorvägen. Jag hör Cornelia pladdra där bak i ambulansen och Andreas ställer frågor om ambulanssjukvårdaryrket...

Vad är så akut? Vad har de hittat på magnetröntgen? ”Ingen tumör” sa läkaren på telefonen.

Får de ljuga/undanhålla sanningen? Kanske, för hur skulle man annars lyckas ta sig till sjukhuset..

Jag andas djupt, fast jag får ingen luft.

Väl framme glider han in i rummet, vit rock över blå kläder. Han är brunbränd och tycker nog själv att han ser rätt bra ut. Han drar sina fingrar genom håret samtidigt som han blickar ut genom fönstret på 17e våningen mot solnedgången.

Jag ser att han samlar sina tankar och suckar lite, sätter sig och frågar hur mycket vi vet...

INGENTING

Efter förlossningen ringde jag till mamma halvt medvetslös och sa att vi levde.

Jag såg henne bara snabbt, grå och livlös innan de sprang ut ur rummet. 

Jag yrade i telefonen om att hon hade vattenskalle.  Mamma drömde mardrömmar och får nästa dag veta att jag bara tagit det ur luften....

 

-          Då tar vi det från början säger han.

-          Nej tänker jag, början kan vi redan, den uttdragna förlossningen, hjärnblödningen och kramperna som började på morgonen efter födesln, lagom när vi äntligen skulle få träffa henne. Sjukhusvistelsen, magnetröntgen, sondmatningen och medicinerna. Spola fram. NU! Spotta ut det.  Jag nickar och ser tålmodig ut, men vill egentligen trycka in den där bläckpennan han trycker in och ut knappen på hela tiden i hans lår, vrida om och skrika. BERÄTTA NU FÖR I HELVETE!!!

 

Hydrocefalus, ett annat ord för vattenskalle.

-          Skämtar du? Frågar jag med eftertryck. Jag förklarar aldrig varför.

Operationen blir inte dagen efter som planerat, utan ytterligare en dag senare.

 Väntan....Väntan bland sjuka barn och ångestfyllda föräldrar.

Barn skriker och gråter från behandlingsrummet. Efter sticken får man en present ur ett skåp. Cornelia får ångest vid två tillfällen och bryter ihop, hon kan inte välja.

”Kjam kjam” säger hon och lutar sig tung mot sin pappa ur sjukhussängen efter att hon fått lugnande då hon var så svårstucken. De ska söva henne med mask.

Jag håller i masken, iförd rock och hätta över håret. Jag stryker henne över kinden med en hand samtidigt som jag håller masken med ett fast grepp över hennes lilla näsa och mun med den andra. Ögonen fladdrar och hon försöker vrida huvudet. Jag är lugn, stryker kinden och pratar, pratar som om det inte fanns någon oro.

1/3 får hydrocefalus till följd av en hjärnblödning. Under operationen får jag samvetskval.

”Upp igen, du kan, man måste försöka själv” ekar det i mitt huvud.

Uppvaket svingar oss tillbaka till hennes första veckor, uppkopplad till apparater som mätte hennes mående. Syrgasen ligger där på kudden bredvid hennes mun, två år och nio månader känns som ett ögonblick.

Tacksamma är vi nu hemma. Även om vi inte vet om hon kommer vara bland de 20% som kommer behöva en större operation för att omleda ryggmärgsvätskan ner i buken.

Jag tänker på de gråtande barnen i behandlingsrummet, barnen med dropp i korridoren, barnen utan hår och barnen i rullstolar. På föräldrarna som ler när barnen tittar. På alla de familjer som har lång tid med behandling och sjukhusvistelse framför sig.

Det är lätt att döma andra när man inte vet, föräldrarna som berättade att de aldrig drömt om att ge sin tvååring godis innan hon fick leukemi, och nu är glada över allt hon stoppar i sig. 

 Andreas och mig som förmanat våra släktingar att vara försiktiga med henne i trappor för att vi så tydligt känt att något inte stog rätt till.

 Nu har jag lärt mig en gång för alla att lyssna på min inre röst.

 Föräldrar- ni vet bäst, är ni oroliga för ert barn, ge er inte förren någon lyssnar.

Var så ödmjuk du kan, dina handlingar kan betyda så mycket mer för någon annan, än du någonsin kan tro!

Hädanefter ska jag uppskatta vardagens alla moment, för plötsligt kan vardagen och framtiden innebära något helt annat än det man tänkt sig.

Nu är vi hemma igen, tacksamma.