21/10 2013
21.23
3545 gr
49 cm
Att vänta är det värsta jag vet. Men nu är det färdigt med den saken. Aldrig mer.
Hoppsan, hur gick det här till?
Igångsättning och seg start precis som sist, men när värkarna väl tog fart gick det undan. ca 4 hs helvete på jorden och när jag äntligen tänkte trixa till det med bedövning var det dags att hjälpa liten till världen. Vilket innebar panik och chock och samma känslotillstånd som sist.
"Det skulle ju bli lättare den här gången" Och det var det ju eftersom det gick undan men känslan av att vara så utom all kontroll och självbehärskning är så fruktansvärt skrämmande. Det blev inte som vi tänkt men det gick bra. Hon mådde bra, andades, blev förbannad och skrek och fick ligga hos mig i över en timme innan jag behövde släppa henne.
Även om jag först kunde ta in henne och verkligheten några timmar senare på natten. Tack och lov att vi fick uppleva det den här gången. Förra gången minns jag att jag inte riktigt tog in Cornelia och alla känslor förrän ett par veckor efter att vi kommit hem och hon börjat må bra och slapp mediciner och kramper.
"Vad skulle det här vara bra för?, Morr"
Men alla blev vi glada när vi fick åka hem efter frukost!
Är det såhär det ser ut här hemmeve? =)
Cornelia hoppade och skrek "Ja,ja, min storasyster, min lillasyster, min bebis" När hon hälsade. Senare på kvällen var det mer beundran och mys....
Mammahjärtat dunkar kan jag lova...=)
