Och lägger huvudet på sne och ser drömska ut....
Vad är det för fel på folk?
Minns de inte verkligheten eller är det som ett lotteri? Vilka ungar man får? Cornelia har aldrig varit "jobbig"....Förrän nu..."Pypiskt" som hon själv säger. Sovit och ätit och varit glad...
Men de senaste veckorna har varit hemska. Klara skriker och vill amma hela tiden då hon inte fått i sig tillräckligt vilket vi förstod på Bvc då hon inte gick upp i vikt. Mina bröst och jag vill inte amma hela tiden med såriga bröstvårtor och streptokocker, stafylokocker, mjölkstockning och feber.
Cornelia säger- "Mamma tåkig tutten"
Inte fasen är jag rolig när jag sitter och biter mig i läppen av smärta flera gånger i timmen samtidigt som jag har en ledsen bebis vid bröstet, och förväntas underhålla en obstinat och senaste dagarna dessutom febrig tvååring.
Nu har hon startat en sport för sig själv i att se hur mycket sattyg hon hinner med när jag ammar.
Exempel från idag....
Rista/måla med bläck på fotöljen.
Hälla ut nabbipärlor på golvet.
Sprida ut kattmat på golvet.
Hälla ut kritor på golvet.
Sätta på dammsugaren när jag ammar och låta den gå.
Kasta omkring ren och sorterad tvätt över vardagsrummet.
Hälla ut smoothie i fotöljen.
Skitat ner sig med flit 18 gånger för att få gå och tvätta sig och blöta ner hela toaletten.
"Gjort rent kattlådan"
Sätta på ugnen.
Man är ständigt två steg efter. Svettig och nära ett sammanbrott. När det till slut rinner över får man dåligt samvete. När Klara äntligen sover en kortis för sig själv (vilket för övrigt är det värsta som finns, helt otänkbart faktiskt) passar man på att ägna Cornelia tid då man egentligen borde städa, diska eller kanske bara andas...
Det här testandet började långt innan Klara kom och Cornelia är verkligen världens bästa storasyster. Aldrig att hon har tagit ut sin frustration på "tara".
Nu har vi börjat ge lite ersättning och vilken lättnad, hon blir mätt och somnar. Jag kan ta mig ut från lägenheten, om jag skulle orka....
Jag gillar verkligen inte att amma, det är det bästa för barnet ja, men om det skapar en sån ångest som det gjort nu är det inte värt det. Nu gör det inte lika ont längre och jag tänker fortsätta men inte på "heltid" om jag säger så...
Visst- jag hade redan räknat ut att det skulle bli jobbigt med den här ålderskillnaden och Conelias sätt kan hanteras på bättre och sämre sätt. Jag är ganska genomtänkt och pedagogisk i mitt bemötande och Andreas och jag pratar alltid igenom olika situationer och bestämmer gemensam strategi om något inte blivit så bra men just nu går det inte, det räcker inte till hur mycket man än försöker.
Förstår alla som blir deprimerade under den här tiden. Om barnen inte hade världens bästa pappa och jag en bästa vän i min partner (som tack och lov insisterade på att vara hemma två veckor extra utöver de 10 dagarna), stöd från familj och vänner och modet att erkänna hur jävla apjobbigt det är just nu skulle jag bli galen...
Jag avskyr att vara gravid och det blir inte särskilt givande med barn förrän runt halvåret. Men mina ungar är de finaste som finns. Skulle göra vad som helst för dem och jag vet att jag är en mamma i världsklass och tacksam är jag, tacksam för att jag lyckats få dem på naturlig väg utan större hinder på vägen. Den ena känslan utesluter inte den andra.
En stunds harmoni...
