Som vanligt

Jahapp. Då har man varit ute för första gången på eeeeeevigheter. På rikt. Evigheters evighet. Mina fina vänner är lika roliga som vanligt.

Finspångare springer man på som vanligt. =) Vidriga karlar tafsar som vanligt och ger sig inte fast man är ganska rak med att man inte är intresserad av att ens prata. Blir nästan ännu mer intressant då...Pust Jag har ingen hörsel som vanligt dagen efter. MEN för första gången har jag vaknat med TVÅ godingar efter en utgång och inte är jag så sliten heller.

Underbart!

Pang

Sa det när jag och Cornelia satt och beundrade min nagellackshylla efter att omsorgsfullt ha sorterat och ställt upp...

Det lät förjävligt och såg förjävligt ut när flera flaskor gick sönder och rann ut på golvet. Vi började nysa av lukten. Vad arg jag vart...Ville inte börja om igen, men nu är det klart. Hela MIN hörna i sovrummet.

o

Blickar bakåt och framåt

En sån vikt har jag lämnat bakom mig på en vecka. "Bara" 5 kvar.

Buuuuuu

Idag ringde det på dörren. Där stog två kortväxta screamgubbar. När jag öppnade dörren sa den ena.

Pengar eller godis?

Då hade jag god lust att svara, tja jag skulle gärna ta lite pengar. kanske 900 för jag skulle precis betala mina parkeringsböter, men jag gjorde inte det, frågade istället pedagogiskt om det inte var så att de skulle göra något läskigt om dom inte fick något. Alltså- bus eller godis?

Nej vi är snälla säger den ena och lyfter på masken och flinar nervöst.

Vilket jävla antiklimax, inga ägg på fönstren här inte. Gör om, gör rätt!

Vad är oddsen?

För att tre vänner tar på sig en likadan tröja den kvällen vi ska umgås? Utan att ha pratat med varandra om det hela. Snacka om att vara på samma våglängd. Runt bordet kände vi oss som någon sorts hemlig klubb som hade sammankomst. Vi disskuterade sältan i maten och andra saker man gör på hemliga möten. Sen ägnade vi oss åt sofistikerade aktiviteter som att ta kort.

Allt som det ska

Det var länge sen jag skrev något! Det har varit rätt mycket med att få ordning i lägenheten och med att oroa oss för Cornelia. När allting äntligen lugnande ner sig fick vi en ny sak att oroa oss över men till slut fick vi goda nyheter och den här veckan har varit den första då vi bara har fått vara. Nu har vi inga mer läkarbesök inbokade på ett bra tag.

När vi fick de sista provsvaren var det som en vägg rasade som jag inte ens visste att jag hade byggt. Den hade min självbevarelsedrift byggt i smyg tror jag.

Men plötsligt blev jag förvånad, för vilken skillnad det blev när den gick sönder. Äntligen kände jag verkligen efter när jag höll Cornelia tätt mot mig,och hennes hår i nacken blev ännu lenare och hennes leende värmde mig mer än förut. Nästan så jag blev överhettad av kärlek. Vilket jag trodde att jag varit innan också Men tydligen kunde det bli ännu bättre!

Nu kan vi äntligen få vara oss själva utan att behöva bita ihop och tränga bort oro.

Fredag Wooop Woop

Här firar vi fredagen med en simpel omelett med räkor och ett gott glas vin till.

Jag leker tv kock med Cornelia som publik.



och låtsas sedan att jag sitter på fin resturang. Har precis upptäckt Ruccola. Aldrig gillat det förut direkt, men nu plötsligt smakar det finemang och det piffar ju upp vilken tråkig mat som helst. Gillart skarpt.

Men plötsligt bryts lyxresturangskänslan, vem i helvete har tagit med en skrikande unge?

Mycket väl godkänt

Fick vi på första dygnet utan sond.
Idag skulle vi egentligen fått ta bort den när vi fick hembesök men Cornelia tyckte att det var dags igår morse och slet ur den själv.





Och hon har ätit skapligt och idag visade vågen +. Känns bra, hoppas verkligen det fortsätter så. Men man kan inte vara för säker....eller....Bläää för den där dumma slangen.

En dyster dag

Lystring! Utlys landssorg.

Det är dystert i skotokslandets borg.

Drottningen kan inte längre använda sina kära par.

Var det värt det? Trots att den lilla prinsessan är rar.

Nu duger de bara att titta på.

Eftersom bägge, men främst den högra foten plattats ut en storlek eller så.

Kanske går det över.

Men drottningen vet innerst inne att hon inte brukar vara den som hittar klöver.

Nya vänner får hon köpa hem.

I en storlek större till hennes förbannade högra lem.

De gamla får sova, förmodligen i hundra år.

Men de får komma fram på förhoppningsfullt prov till nästa vår.

Den tappra skaran som är kvar kommer vårdas väl.

Drottningen är glad att hon har några kvar som kan smeka hennes häl.

Fräsig Frippe!

Nytvättat hår är inte lätt att tämja!

Kattfnatt

När jag låg och "sov" förut, så började plötsligt en massa kattordspråk snurra i huvudet.
Men jag kunde inte komma på ett enda om hundar! Det här var dom jag kom på i ett nafs.
Sen fanns det hur mycket till som helst när jag googlade.

"Vad har katten släpat in"

"Det blev bara kattskit av alltihop"

"När katten är borta dansar råttorna på bordet"

"Som en katt runt het gröt"

"Katten också"

"Arga katter får rivet skinn"

Den bästa som jag hittade som jag inte kunde innan var "Ett hem utan katt är som en säng utan kudde"

Äntligen hemma

För ungefär tre veckor sedan kom hon. Våran envisa lilla flicka.

Förlossningen var ett helvete. Det hände ingenting på 9 timmar. Epiduralen tog 5 försök och en timme då jag var fullständigt skräckslagen under hela tiden, när det slutligen var dags att krysta kände jag inte värkarna, det gjorde bara nära döden ont hela tiden utan uppehåll. Det krävdes 7 drag med klocka och en person som hängde över min mage med all sin kraft för att äntligen få ut henne.

Efter 27 timmar med värkar hade hon bajsat i fostervattnet och hade lungorna fulla. Jag skrek att de skulle skynda sig iväg med henne och det kändes som en evighet innan de fick ut det gråa knytet ur rummet. Sugklockan hade orsakat en större blödning än normalt i huvudet och efter ett par timmar med apatisk blick började hon få kramper. Första gången jag såg henne ordentligt, morgonen efter, hade hon en kramp. Det var hemskt.

Men samtidigt var det en mäktig upplevelse när jag märkte att hon sökte med blicken efter min röst och lugnade sig i andning när hon hörde mig prata.

Blodprover, ryggmärgsvätskeprov, röntgen, ultraljud, slangar, mediciner och pipande apparater som mätte syrenivå, hjärtslag och andetag blev hela vår värld. Ingen bebislycka i sikte.


Det värsta var att inte veta exakt varför hon haft kramper. Till slut såg man att blödningen från sugklockan hade gått ner lite längre i huvudet och orsakade ett tryck på hjärnan, som signalerade fara till kroppen. Blödningen skulle dra sig tillbaka av sig själv och man började fasa ut medcinen.

I ca 10 dagar låg hon helt svullen och däckad av alla mediciner. Det tog flera dagar innan vi ens fick hålla henne, vilket inte var lätt med alla "tillbehör".







Äntligen vaknade hon till lite små stunder och det var härligt men nervöst att få ha henne inne på vårt rum. Det var ren och skär lycka första gången hon grät när hon var hungrig.



Mitt i allt elände var Fritz sjuk där hemma. Det dåliga samvetet och ångesten gnagde vad vi än gjorde och var vi än var. Chockartat blev vi tvugna att låta honom somna in. Det var den värsta dagen i mitt liv. Det kändes som att jag skulle gå sönder. Allt var så fel!

Nu är vi hemma, det är hemskt tomt utan min bästis som inte längre säger godnatt och ligger hos mig tills jag somnar och springer till mig och puffar igång mig så fort han hör att jag är vaken på morgonen.



Jag pussar på lillan och det tröstar lite. Men inte helt. Han fattas mig så hemskt...



Vi kämpar på med maten men hon klarar inte att äta en hel måltid på flaska än så vi har kvar sonden. Hon behöver tid att ta igen sig och kommer att orka mer när medicinen är helt borta. Den ska vi ge i ca 1,5 vecka till.

Cornelia (Corn) betyder horn på latin och det passar våran lilla fighter finfint!

Idag var dagen

då bebis var beräknad att plåga mig/sig ut till världen.

Så verkar det inte bli....=(

Istället har jag målat naglarna, haft sällskap av Tatti och stekt pannkakor.

Andra bullar

Imorse fanns det liiite ork till att piffa!





Idag har jag verkligen försökt få fart på liten.

Imorse fick vi inte ens en liten rörelse till svar när vi petade på magen.

Men efter bullbak och promenad runt strömmen vart det ett himla liv!




Nu gör det skitont och om det inte händer nåt senast imorrn så är vi osams bebis och jag. Tar en bulle på det...

Mogna

Min första tomater, tänk om ungen kunde vara lika lätt att skörda.

Gammalt blir nytt

I teorin verkar det alltid mycket roligare men fyyy vale vad drygt det är att genomföra. "Göra om projekt", speciellt de som innefattar något med nål och tråd. Mina svullna händer sov typ hela tiden och ryggen säger fortfarande ifrån idag fast jag gjorde det i förrgår och igår. Men nu är det klart och jag tror att lilla liten kommer trivas prima där i! Den dög ju åt pappa för 28 år sedan! =)

Förälskad

Är jag i mitt nya lack från Elf. Fast det är mycket mera lila på riktigt. Djupare i färgen liksom.

Sen är jag lite kär i mammas brillor som vi hittade när vi röjde hemma hos henne. larvigt nog har jag ju fortfarande inte lärt mig att använda solglasögon även om jag behöver eftersom jag kisar utomhus och bara använder ett öga stup i kvarten. Men jag klarar bara av att fåna mig och ta kort med brillor på. Så fort jag går ut tror jag att alla ska titta på mig och tänka "Vem tror hon att hon är" som att det vore något drygt med att ha solglasögon.

Skriva under

Idag ska vi åka och skriva på papper som intygar att pappa Andreas är pappa Andreas!

Vilken tur, att det blir klart. Nu kan jag sova gott om natten. När det är helt säkert att min favoritmänniska är pappa till mitt barn. Hoppas vi tar oss dit utan problem, hur skulle det bli annars? Är det någon annan som är pappa då? Kanske han på Ica som går lite konstigt och alltid tittar lite för länge i ögonen?